Frågor och tankar jag numera grubblar över 24/7

Nu kommer jag förmodligen dela med mig för mycket om mina tankar men måste få ut det.
Jag har gått med en fruktansvärd ångest ett bra tag, jag är på väg att ta mitt livs (än så länge) jobbigaste beslut någonsin.

Som ni vet jobbade jag ju i Spanien förra året, nu har jag fått förfrågan om att komma ner och jobba där igen, vilket jag är väldigt glad över, frågan är bara om jag vill åka ner där och jobba i åtta månader i år.
Min tid där nere förra året var den absolut bästa tiden i mitt liv, hade tagit studenten och kunde göra precis vad jag ville, vet inte hur länge jag hade sett fram emot det. Så länge jag kan minnas har jag alltid velat resa, jobba och göra det som faller mig in. För mig är det livet. Inte vara bunden till någonting. Att få chansen att jobba nere i Spanien förra året var det bästa som hänt mig(bortsett från när min syster föddes).
Så varför åker jag inte ner där i år igen utan att ens lägga någon större energi på att tänka om det är rätt eller inte?
Problemet är att jag just nu jobbar med det jobbet jag verkligen älskar. Jag tycker aldrig det är tråkigt att gå till jobb utan ser varje jobbdag som en ny möjlighet att lära mig ännu mer. Att känna den känslan är underbart.

Jag har alltid klagat på hur mycket jag vill bort här ifrån och blahiåblaha, men samtidigt har jag ett mål att se framemot, något som kanske gör det värt att stanna för?
Kan inte skriva ut allt som gör att jag kan tänka mig att stanna hemma, det är för privat eller hemligt, men om allt går sin väg har jag även chansen att vara med om något som kanske bara händer en gång i livet.
Den anledningen ska inte vara den som får mig att tacka nej till jobbet i Spanien om det nu blir så att det inte blir av. Då blir jag bara besviken.

Den största anledningen som får mig att inte vilja stanna hemma är på grund av en känsla. En känsla som säger att jag är misslyckad om jag inte åker härifrån. Vissa av er som just läste den meningen kanske tycker jag är dum i huvudet nu. Jag skulle aldrig tycka så om någon annan som väljer att inte åka utan stannar kvar i Landskrona. Som jag skrev tidigare så har jag alltid sagt att jag inte ska stanna här och att då göra det fram till hösten/vinter känns som ett litet misslyckande. Kanske inte om en sak här hemma går igenom, då kommer jag se det som ett steg i rätt riktning. Men om inte det blir av, ska jag då gå här hemma och känna "Fan Emelie nu har du fyllt 20 år och vad har du upplevt mer än Spanien efter studenten? Inte ett skit". Alltså att åka till Spanien ett år till känns inte heller som det är något nytt och spännande. Det ultimata för mig hade varit att åka till något nytt ställe, jobba med det jag gör och känna dem pengarna jag behöver för att kunna spara till framtida mål.

Ullis skrev till mig för ett tag sedan något i stil med att "Du har alldeles för höga krav, vill få ut så mycket av dig själv och dina drömmar och helst på 3 sekunder". Och det stämmer verkligen.
Jag måste tagga ner och inse att jag fortfarande bara är 19 år och har hela livet på mig att göra vad fan jag vill. Jag behöver och kan inte göra allt 2009.
Jag kan verkligen inte få in det i mitt huvud, att besluten jag tar nu inte kommer påverka resten av mitt liv. Jag är bara så rädd att jag ska ta fel beslut och i så fall "slösa" bort dessa månaderna på fel beslut. Suck jag är ett vrak.

Jag har frågat folk fram och tillbaka om hur jag ska göra, men i slutändan kan det kvitta för det är bara jag som kan avgöra vad som känns rätt eller inte.
Problemet är bara att jag inte ens själv kan känna det, men just nu känns det ena mer än det andra. Jag har till fredag på mig att bestämma mig.